håll för öronen

Detta inlägg kan ignoreras av alla som tröttnat på mitt gnäll om huruvida kakor ska ätas eller sparas och att aldrig vara nöjd.

Jag saknar mitt gamla liv. Solen skiner. Det är vår. Jag har köpt nya örhängen som förtjänar bättre än att bara visas upp i sandlådan. Jag vill dricka vin och skvallra och planera en långresa. Istället är jag och sonen ensamma hemma. Sonen sover och jag har tittat på Peter Jöback som sjungit Stockholm i natt och det var liksom det som blev droppen. Dels att jag sitter hemma och tittar på nåt Jöback-program och dels Stockholm i natt som bara får mig att längta ännu mer efter mitt gamla Stockholm.

Jag vet att om jag varit kvar i det gamla så hade jag inte mått bra. Jag har sett bevis på att det kan vara svårt att fortsätta utan att livet går in i nya faser. Man måste in i något nytt. Om det inte händer skapar man en ny situation ändå. På gott och ont.

Hela veckan har jag längtat efter att få hänga i lekparken, få sand i skorna, parera utspillda vattenmuggar och snusa sonen i håret. Men det är i morgon. Nu tänker jag vältra mig i vemod och längtan och ljusa minnen av hur fantastiskt det var att hänga i en bar och veta att man får sovmorgon dagen därpå. Och nästa gång Jöback börjar sjunga så ska jag hålla för öronen.