Själv med sonen. Jobbade till midnatt. Är långt ifrån klar. Vaknade tidigt i förhållande till när jag gick och lade mig, dock faktiskt sovmorgon ur sonens perspektiv. Trött så jag mådde illa. Sonen ville inte byta blöja. Lite tjafs. Tänkte att jag orkar inte. Hur fan ska jag orka ta hand om sonen idag. Jobba när han sover på förmiddagen och sedan ikväll igen. Hur ska det gå till.
Så tittar jag på sonen vid frukostbordet. Yoghurt i halva ansiktet. Djupt koncentrerad på smörgåsen (som han givetvis först ätit upp osten på). "Är det gott med smörgås?" Till svar får jag ett ja med eftertryck och ett stort leende. Och så fylls jag av en stor varm kärlek och inser att det är klart jag orkar ta hand om sonen. Min stora kärlek som ger så mycket glädje och energi. Det är klart jag orkar.
Veckan som gick
1 dag sedan
7 kommentarer:
Jag känner igen känslan. Man kan gå hur långt som helst för de små...
Heja dig! :)
Känner så igen mig. Man orkar inte, men så orkar man ju ändå. =)
Kram,
AnnaSv
Den kärlek och styrka man känner för sitt barn är helt fantastisk. Men lova att ta hand om dig själv också.
Den kärlek och styrka man känner för sitt barn är helt fantastisk. Men lova att ta hand om dig själv också.
issevisse: Ja,visst kan man. Det är helt otroligt.
matilda: Tack :)
annasv: Jag undrar lite var den där orken kommer ifrån.
camilla: Det finns nästan inget stopp när det gäller ens barn. Ta hand om dig du också.
Skicka en kommentar