små marginaler

Sonen och jag har varit ensamma hemma i helgen och har haft det fantastiskt mysigt. Bästa stunden var kravlös lek och bus med kluckande skratt igår kväll och när han sedan snusade så där underbart fridfullt som barn kan göra så kröp jag upp i soffan och tittade på SATC-filmen. Idag har det också varit lek och bus både hemma och i parken, bokläsning och cafébesök. Sedan kom mannen hem. Något vi båda hade sett fram emot. Och så började tjafsandet. Om att saker ska in i skåpen, tvätten ska hängas upp etc. Jag exploderar direkt. Vill att saker bara ska fungera. Stressad över att jag behöver få tid att jobba. Sonen är så extremt mammig så han accepterar inte att någon annan lägger honom om jag är hemma. Givetvis somnade jag vid nattningen och blev väckt 20.30. Jättekul att börja jobba då. Blir en lång kväll (som inte blir kortare av att jag sitter och bloggar men jag måste få en liten ventil.)

Och så fortsätter tjafsandet. Kombinationen av att ha ett rörigt hem, inte hinna med på jobbet och dessutom vara tvungen att omvandla all potentiell egentid till jobbtid gör mig inte till någon trevlig person. Känner att jag börjar bli bitter över att vi så sällan kan få barnvakt så chanserna att få göra något tillsammans mannen och jag är mycket små. Sedan i juli har vi haft barnvakt två gånger. Innerst inne är jag givetvis tacksam för att sonen är en frisk och underbar liten människa. Det är det viktigaste. Men just nu är det lite för mycket annat. Känner mig gråtfärdig ikväll.