lördag 28 februari 2009

var går gränsen?

Sonen har mycket vilja. Vet mycket. Kan mycket. Det är fantastiskt bra. Men också en utmaning. Det är en sak när han vrålar och är förbannad. Det går att hantera. På senaste tiden har han börjat gråta när han inte får som han vill. Inte alltid men ibland. Det skär i hjärtat. Han låter så besviken och ledsen. Jag vill inte att han ska bli besviken. Samtidigt måste han lära sig att bli det. Sedan tror jag att det är jag som ofta tolkar det som besvikelse när han är förbannad. Och han kan inte gråta sig till saker. Det är så svårt att hantera de situationerna. Så lätt att ge honom det han vill ha. Men det blir ohållbart. Tyvärr ger jag ofta efter. Det är fel. Men jag klarar inte av att hantera det här. Om jag redan nu, när han är drygt två år, har svårt att hantera situationer hur ska det då bli sedan. Men hur gör man?

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja... hur gör man? Man gör så gott man kan. Man gör rätt och man gör fel och så gör man rätt igen. Ibland går det mindre bra. Ibland riktigt dåligt. Och ibland så känner man sig faktiskt rätt lyckad. =)

Finns nog inget så svårt som föräldraskapet...

Lycka till! Och kom ihåg att de små alltid vet vilken tå de ska trampa på för att det ska göra ondast. ;) Ibland får man helt enkelt inte visa att det gör ont. Och alltså inte ge efter.