var går gränsen?

Sonen har mycket vilja. Vet mycket. Kan mycket. Det är fantastiskt bra. Men också en utmaning. Det är en sak när han vrålar och är förbannad. Det går att hantera. På senaste tiden har han börjat gråta när han inte får som han vill. Inte alltid men ibland. Det skär i hjärtat. Han låter så besviken och ledsen. Jag vill inte att han ska bli besviken. Samtidigt måste han lära sig att bli det. Sedan tror jag att det är jag som ofta tolkar det som besvikelse när han är förbannad. Och han kan inte gråta sig till saker. Det är så svårt att hantera de situationerna. Så lätt att ge honom det han vill ha. Men det blir ohållbart. Tyvärr ger jag ofta efter. Det är fel. Men jag klarar inte av att hantera det här. Om jag redan nu, när han är drygt två år, har svårt att hantera situationer hur ska det då bli sedan. Men hur gör man?