Själv med sonen. Jobbade till midnatt. Är långt ifrån klar. Vaknade tidigt i förhållande till när jag gick och lade mig, dock faktiskt sovmorgon ur sonens perspektiv. Trött så jag mådde illa. Sonen ville inte byta blöja. Lite tjafs. Tänkte att jag orkar inte. Hur fan ska jag orka ta hand om sonen idag. Jobba när han sover på förmiddagen och sedan ikväll igen. Hur ska det gå till.
Så tittar jag på sonen vid frukostbordet. Yoghurt i halva ansiktet. Djupt koncentrerad på smörgåsen (som han givetvis först ätit upp osten på). "Är det gott med smörgås?" Till svar får jag ett ja med eftertryck och ett stort leende. Och så fylls jag av en stor varm kärlek och inser att det är klart jag orkar ta hand om sonen. Min stora kärlek som ger så mycket glädje och energi. Det är klart jag orkar.
Veckan som gick
1 dag sedan