När jag klev in genom dörren möttes jag av en vägg av tystnad. För första gången sedan sonen föddes är jag ensam hemma mer än 30 minuter. Jag har verkligen längtat efter att vara själv. Men när jag kom hem kändes det bara tomt. Nu känns det bättre igen. Jag ska mysa i soffan, läsa bloggar, kolla på dålig tv och läsa bok i precis den ordning jag vill. Samtidigt så längtar jag så där lagom mycket efter sonen.
3 kommentarer:
Visst är det en konstig känsla? Jag minns också min första gång, och vilka blandade känslor man hade...
åhhh... underbart! Jag älskar att vara ensam hemma!
Kram,
annaSv
gammelmamman: Väldigt märkligt. Jag har ju varit ensam massor av gånger men det har aldrig varit så tyst. Härligt och jobbigt.
annasv: Jag måste nog öva lite mer för att tycka att det är bara underbart :) Men visst var det skönt.
Skicka en kommentar