De första jobbveckorna har varit ovanligt intensiva. I vanliga fall jobbar jag mycket. Nu har det varit extremt. Minst en kväll per vecka då jag suttit på kontoret till 22-23. Och övriga kvällar jobbar jag hemma. Intensivt, slitigt men kul. Men det håller inte i längden. Jag vet det. Jag känner det i kroppen som är trött och tung. Men jag orkar inte tänka på det.
Sonen gillar dagis. Är glad när han blir lämnad och glad när han blir hämtad. De första veckorna har han gått korta dagar och mannen har bara jobbat några timmar per dag. Nu börjar allvaret. Imorgon börjar de långa dagarna för sonen. Och för oss. Vi ska börja dela hämtning och lämning. Jag har till delar av personalens förskräckelse bara varit på dagis en gång hittills. Det är ett helt annat inlägg men jag undrar om förskräckelsen varit lika stor om det varit pappan och inte mamman som inte varit på dagis.
På fredagskvällarna (och lördagarna med för den delen) ligger vi i soffan och dricker vin och tittar på Vita huset (efter Pingu/bok-nattning). Mycket mer än så gör vi inte. På dagarna leker vi i parken och går till något fik för latte och mellis. Det är mycket vi borde göra men vi orkar inte. Hur ska vi orka göra mer när vi ska pussla ihop hämtning/lämning/jobb? Vi måste definitivt anlita städhjälp men det räcker inte för att få ihop det. Det räcker inte. Måste komma på något.
Veckan som gick
3 dagar sedan
8 kommentarer:
Ja du, jag antar att det är det stora dilemmat för småbarnsföräldrar så fort mamma/pappaledigheten tagit slut. Det skrämmer mig lite, tanken att jag själv kanske hamnar där om några år, hur ska man hitta tid till sig själv, till sin relation, till hemmet? Och samtidigt jobba heltid?
Hoppas det löser sig för er!
Det är inte lång tid kvar tills vi är där också. Jag låg och grät häromkvällen för jag mådde så dåligt över att Melvin skulle få 11timmars dagar varje dag... Jag jobbar så långt bort att det inte ger lika mycket för mig att jobba deltid och sambon vill inte jobba deltid. Nu har vi dock kommit på lösningen så den skall bara förankras med jobbet. Som tur är skall inte Melvin börja på dagis förrän i januari.
Vilka långa arbetsdagar du har, jag kan förstå att ni ligger däckade som sälar på soffan efter barnnattning. Jag är ju förskollärare och har jobbat massor på dagis (fast de senaste 12 åren inom skolan) Det var kanon när det var pappan som skötte inskolningen, det gick lättare då tyckte vi.
ja, det där pusslet, det är fan inte lätt alltså. Jag hoppas att ni hittar en lösning som passar er alla.
Själva löser vi det så att jag gått ner på deltid, annars hade det inte funkat lika bra. Eller i alla fall inte känts lika bra.
På helgerna blir jag galen när vi har en massa saker inbokade. Hatar att flänga omkring och passa tider och stressa när man är ledig. Ta bort ordet "borde" ur ordlistan. Det ger en bara dåligt samvete. Och när vi ändå håller på, kan vi ta bort ordet "unna" också.
Förresten, du är nominerad (hos mig)!
matilda: Jag tror det löser sig för det måste det göra. Vi måste bara hitta på något smart :)
en mölnbobo: Fy vad jobbigt, någonstans så tror jag att vi mår sämre av det än barnen. Hoppas det i alla fall och hoppas det löser sig med jobbet.
fru tattoo: Härligt att höra att det gick lättare när papporna skolade in. Jag blir så matt på alla konstiga attityder...
yogamamma: Vi har gjort så att mannen har gått ned i tid och hämtar sonen tidigare en dag och så är de helt lediga tillsammans en dag. Därför tror jag sonen har det bra men jag missar mycket tid med honom och det är det som gnager.
gammelmman: Jag håller med "unna" är ett idiotiskt ord, man får inte riktigt njuta utan lite dåligt samvete ska man ha. Tack söta du för nomingeringen, ska ta mig an den snart.
Själva har vi nu två stycken skolbarn. Hur fan gick det till?
deeped: Oj, går de i skolan båda två?! Då är de ju jättestora. Vi har en bit kvar dit men jag antar att det kommer kännas som om det har gått fort när vi väl är där.
Skicka en kommentar