Idag gick jag med lätta steg på väg från kontoret. Lätta steg för att:
- det är vår i luften
- jag skulle hem till sonen
- jag haft en relativt lugn dag på jobbet efter en hektisk period
- imorgon är det fredag
- det är vår i luften
Antalet vakna timmar jag träffat sonen den här veckan kan räknas på ena handens fingrar. Och jag behöver inte ens använda alla fingrar. I helgen ska jag kompensera.
Veckan som gick
3 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag känner igen det där. Fast det går liksom aldrig att kompensera.Våra barn ser inte livet på det sättet vi gör. Närvaro är allt.
yogamamma: Visst är det så, att närvaro är det som räknas. Men när det inte går så får näst-bästa bli att vara 110% närvarande de stunder vi ses.
Skicka en kommentar