fysiskt beroende

Samsovningen har inte fungerat särskilt bra för mig det senaste halvåret. Jag blir för störd. Sonen väcker mig så ofta att jag sällan sover mer än 1-1,5 timme i följd och det gör att jag helt enkelt inte blir så utvilad. Inte alls faktiskt. Vi har dock inte orkat ta tag i det. Min energi har bara räckt till att ta mig igenom vardagen, knappt det. Nu är vi precis hemkomna från några dagars välbehövlig semester. Det har varit en mindre sovrevolution. Där vi bodde fanns en spjälsäng som sonen direkt benämnde som sin. Vi tog chansen och undrade om sonen och nalle ville sova i egen säng. Det gick utmärkt. Sonen lade sig glatt på kudden och begärde täcket. Det tog en stund och jag låg i sängen bredvid och had en hand mellan spjälorna så han kunde hålla mig i handen men han somnade. De senaste nätterna har det varit lite blandat. Varannan natt har han sovit i egen säng och varannan har han drömt och blivit ledsen och fått flytta upp i vår säng. Dagarna efter de nätter han sovit i egen säng har varit fantastiska. Jag har känt mig lätt i kroppen på ett sätt jag inte gjort på länge.

Nu är första kvällen hemma. Vi testade om spjälsängen (som han sovit i totalt tre veckor och då sov han knappt alls) kunde vara intressant. Det var nytt och kul så det tog en stund att somna. Han var ju tvungen att resa sig upp och kolla hur rummet såg ut ur det nya perspektivet, peta nallen in och ut mellan spjälorna och snurra lite men sedan somnade han. Har det hänt en gång kan det hända flera gånger.

Det jag har märkt är att jag saknar närheten till sonen när han inte ligger bredvid mig i sängen. Jag har ett mycket större behov av att krama honom nu än tidigare (han är iofs en ganska kramig kille så det är mycket sitta i knät och läsa och titta på tv). Sonen verkar klara det mycket bättre än jag. Under de här 21 månaderna har jag utvecklat ett beroende av sonen. Det är ganska häftigt.