Veckan som gick
2 dagar sedan
torsdag 2 oktober 2008
ytan
Idag är en dag då jag inte borde blogga för det blir inget glatt. Jag är och sniffar på hörn av tillvaron där jag varit förr och dit jag inte vill. Men just nu vet jag inte hur jag ska svänga. Det räcker med små, små saker för att att jag ska tippa över. En kommentar på jobbet idag. Sonen som inte kan somna. Att det gått nästan nio timmar sedan snabblunchen och att jag är hungrig. Att det är mycket imorgon också. Den värdefullaste stunden idag var de 45 minuter ikväll när jag hann träffa sonen. Vi dansade och skrattade. Och myste i soffan och tittade på Nasse. Resten har varit skit. Ok, inte allt men ganska mycket. Om jag inte får sova åtminstone sex timmar i natt så blir jag galen. (Sonen har lite hosta.) Jag har näsan över ytan men just nu vet jag faktiskt inte hur jag ska ta mig upp. Det löser sig, det gör det alltid. Jag vet bara inte hur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag håller tummarna att det blir bättre snart. Man brukar behöva ner och vända ibland, men sen blir det alltid lite bättre på något mirakulöst sätt. Kram!
Usch, det där låter inte bra! Skickar över en styrkekram och håller tummarna för att du kommer på ett sätt att ta dig ur det onda.
KRAM
Försök att hitta en stund för bara dig själv. Andas. Var. Försök hitta vad det e-g-e-n-t-l-i-g-e-n handlar om. Det är så lätt att vi stressar förbi essensen.
Och jag finns här om du behöver mig.
Kram till dig!
frida: Tack, visst är det så att det vänder. Kram.
frida: Det blir alltid bättre måste bara orka ta tag i saker, eller strunta i att ta tag i kanske. Kram.
yogamamma: Huvudet på spiken (säger man så...) det är det som är kruxet. Vad det handlar om egentligen. Tack för att du finns där. Kram.
Såna dagar är tuffa. Du får fokusera på de bra 45 minuterna. Nu vet jag inte vad som orsakat att du hamnat i det där hörnet, men jag hoppas du hinner stanna upp och se svaret på hur du ska lösa det hela - för svaret har du. Du måste bara finna ro att se det... Oftast handlar det om ens egna krav på sig själv. Att de är för höga. Vad det än är i ditt fall så ropar jag: Heja dig! :)
pixalexia: Tack för påhejning. Allt löser sig det är bara så jävla jobbigt på vägen dit.
Skicka en kommentar