Det bor en miniliten nomad i mig. Tidigare, innan sonen föddes, ville jag alltid ha en resa bokad. Nu räcker det med att det finns planer på en resa. Men ibland längtar jag efter mer. Just nu tänker jag Ryssland, Ecuador, Laos, Kanada och alltid NY. Men inte när sonen är så liten. Någon gång, när han är lite äldre, ska vi åka transsibiriska järnvägen tillsammans. Det är fantastiskt. Just nu är jag egentligen nöjd med de resor vi gör i Sverige och i Euoropa. Och jag är glad att jag har gjort några mer strapatsrika
resor. Inkaleden med svullet knä, vandring i Himalaya med Everest på näthinnan, nästan vilse i Gobi... Det är omöjligt att inte drömma.
4 kommentarer:
Åh vilka spännande resor du gjort! Visst är det underbart att ta fram sina minnen när längtan blir för stor. Kram
camilla: Ibland måste man ta fram de där minnena. Och jag är så glad att jag har dem.
Så många härliga minnen du måste ha från de resorna du har gjort!
Det är farligt att resa mycket för det blir liksom som ett beroende, att man måste iväg på något nytt och spännnande...
matilda: Japp, det är definitivt beroendeframkallande. Men jag blir lika entusiastisk över en kort resa någon timme bort som en riktig långresa. Det är miljöombytet och de nya intrycken som är grejen.
Skicka en kommentar