vemod

Vet inte om det är för att jag är trött. Eller om det beror på musiken jag lyssnat på. Eller för att jag letat flygbiljetter. Eller för att jag som alltid identifierat mig med mitt jobb plötsligt saknar ett sammanhang. Men jag känner mig så vemodig. Och jag vill bara resa långt bort. När jag blundar känner jag rökelselukten och hör mumlet av bönerna vid koran runt Jokhang. Ser stjärnhimlen och hör kamelerna i Gobi. Och jag längtar dit. Vemodet är en inte helt oangenäm känsla. Men så snusar jag på sonens huvud och känner att jag är världens lyckligaste människa. Och vet att jag inte vill vara någon annanstans.