Mina kängor håller på att ge upp andan. Har ingen lust att ersätta dem för de är helt perfekta; lagom höga/låga, nästan lika lätta som en gymnastiksko, smidiga, svala/varma, vattentäta. Känns jobbigt att prova ut ett par nya. Men jag måste säga att oavsett vad jag betalade för de gamla så har kilometerkostnaden varit väldigt låg. De har tjänat mig väl mina äventyrskompisar. Jösses vad jag har gått i dem. De har varit täckta av sand från Gobi och lera från Himalaya. När jag haltade fram på Inkaleden med ett svullet knä var de goda kamrater. Vem hade kunnat ana att det skulle bli barnvagnspromenaderna i Stockholm som skulle ta knäcken på dem?!* Tror nog jag behåller dem ett tag till, om inte annat så för minnena.
*Om man ska vara ärlig så är det väl snarare ålder och många års flitigt användande som tar ut sin rätt.
Afternoon tea på Hotel Diplomat
1 dag sedan
2 kommentarer:
Det verkar som du gjort många intressanta resor, min sambos dröm är att gå inkaleden :-)
en mölnbobo: Både jag och mannen älskar att resa och blir lika barnsligt entusiastiska vare sig det rör sig om en långhelg i Köpenhamn eller en månad i Tibet :) Hoppas han/ni går inkaleden det är härligt med resdrömmar.
Skicka en kommentar