Arlanda: lunch på Pontus La Girafe
2 dagar sedan
First Among Sequels av Jasper Fforde
Igår tog vi sonen i vagnen och nostalgituristade i studentstaden. Fördelen med att inte vara student längre är att ha råd med lyxlunch på Hambergs Fisk. Sist jag åt där hette det Vågen och serverade sunkiga pommes sent på natten. Stärkta av god fisk gick vi på nostalgipromenad. Snabbt in på Carolina (framkallade uppsatsångest), länge i Botan, rumbatakt genom Engelska parken, långsamt på gamla kyrkogården, ner genom universitetsparken (kollade att Fyris hade filmfrossa som vanligt), domkyrkan, förbi nationerna och avslutningsfika på Hugos. En mycket bra dag. Den enda missräkningen var att vi inte hann till The Uppsala English Bookshop men å andra sidan så kanske det var det bästa för min ekonomi.
En av de roligaste saker som händer varje dag är sonens smakportioner av mat. Det är kladdigt, det tar tid, inget är rent efteråt och det är mat på de mest osannolika ställen. Men det är helt underbart att se den första skeptiska tuggan som övergår till en enorm entusiasm över mosad osaltad potatis. Det är tydligen fantastiskt gott. Och roligt.
Himmel över Everest av David Lagercrantz
Jag har lite naivt trott att en parisare är en person bosatt i Paris. Någonstans långt bak i minnet har jag också för mig att en parisare kan vara en kaka som min mormor brukade baka, och möjligen en smörgås med köttfärs på. Allt detta är nog rätt men jag har nu fått lära mig att parisare även går att få på snabbmatsställen. I alla fall i Norrland. En parisare är ett hamburgerbröd med en gigantisk skiva centimetertjock korv av falu-typ, ketchup, senap och bostongurka. Det är faktiskt ganska gott. Men under och efter min första parisarmåltid så överanvände jag ordet märkligt. För det är en ganska märklig rätt. Men ganska god. På ett märkligt sätt.
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka
Snabba cash av Jens Lapidus