söndag 6 januari 2008

ett år

Idag, för ett år sedan, satt mannen och jag i favoritbaren. Vi tog en eftermiddagsöl och pratade om vad vi ville hinna göra innan bebisen kom. Småfunderade på vad som skulle stå i förlossningsbrevet och att vi inom någon vecka borde packa den där väskan man skulle ha med sig. Tänk om vi vetat:
- att vi mindre än ett dygn senare skulle ha fått träffa vårt barn för första gången.
- att den första månaden skulle ägnas åt sjukhus, hemsjukvård och sondmatning.
- att vi sedan skulle turas om att hålla sonen i famnen dygnet runt (-1 timme vagnpromenad/dag) i tre veckor.
- att jag skulle amma (minst) varannan timme tills sonen var ett halvår.
Tänk om någon berättat det när jag satt där med min Jever Fun. Jag hade förmodligen inte förstått ett ord.

Vill jag ha något ogjort? Ja, jag skulle gärna ha sluppit sjukhustiden. Men å andra sidan så har jag lärt mig mycket både om livet och om mig själv. Jag som trott att det mesta går att lösa med bra projektledning har lärt mig att saker inte blir som man tänkt sig och att allt inte går att planera. Och jag tror jag har blivit lite ödmjukare. Idag är jag oändligt tacksam för att sonen mår bra. Tacksam för att han nu tom ligger över medelkurvan på både vikt och längd. Och framför allt att han är en så fantastiskt glad, nyfiken och kramig liten kille. Det är ofattbart att man kan älska någon så mycket. Så mycket att det gör ont.

10 kommentarer:

Anonym sa...

roligt att det gick bra

Anonym sa...

Man växer som människa av alla med- och motgångar i livet men föräldraskapet är nog något speciellt. Skönt att allt har gått så bra!

Grattis på 1-årsdagen till stora lillkillen!

Kram,
AnnaSv

Anna sa...

Grattis på 1årsdagen!

Skönt att han ligger över sina kurvor nu, får se när Melvin kliver upp och hamnar på "normal"kurva :-)

Frida sa...

Grattis även från mig och Sessorna! Får man fråga hur många veckor för tidigt sonen kom?

Anonym sa...

Hurra hurra för sonen!
Och vad skönt att allt går bra. Kan tänka mig att det är kämpigt ibörjan. Vad fint du har skrivit i slutet, blev alldeles varm i hjärtat av att läsa det.
Kram

e sa...

hannele: Ja det är skönt och det har verkligen gått fantastiskt bra.

annasv: Tack för gratulationer. Visst växer man av att bli förälder. Plötsligt så måste man ju vara vuxen på ett helt nytt sätt.

en mölnbobo: Tack. Det där med kurvor kan man ju stirra sig blind på men som vår kloka BVC-sköterska säger - huvudsaken är ju att han mår bra.

frida: Tack. Hur tidigt han kom beror på vem man frågar :) Jag brukar säga drygt fem veckor men han har korrigerats sex veckor. Vi hann igenom vecka 34 med lite marginal så han är lätt-prematur.

mocca: Tack, visst var det jobbigt men jag har verkligen lärt mig massor. Och det är häftigt att få känna en så förbehållslös kärlek.

Anonym sa...

Stort grattis i efterskott till stora killen! Minns med skräckblandad förtjusning hur den första tiden var, när man gick omkring i någon slags föräldraledighets- och mamma-koma... I nästan två och ett halvt år... Jag fick en smärre chock när min planering sprack totalt (fick göra akut kejsarsnitt), så jag förstår hur omstörtande det måste varit för er...

Anonym sa...

Stort grattis i efterskott till stora killen! Minns med skräckblandad förtjusning hur den första tiden var, när man gick omkring i någon slags föräldraledighets- och mamma-koma... I nästan två och ett halvt år... Jag fick en smärre chock när min planering sprack totalt (fick göra akut kejsarsnitt), så jag förstår hur omstörtande det måste varit för er...

The Female Dinousaur sa...

Men vad tjatig jag blev. Sorry...

e sa...

gammelmamman: Tack. Men tar det två och ett halvt år innan man blir sig själv igen?! Jag börjar ju jobba på måndag...

Och apropå tajtigheten - det behövs för att småbarnsmammor ska begripa ;)