ett år

Idag, för ett år sedan, satt mannen och jag i favoritbaren. Vi tog en eftermiddagsöl och pratade om vad vi ville hinna göra innan bebisen kom. Småfunderade på vad som skulle stå i förlossningsbrevet och att vi inom någon vecka borde packa den där väskan man skulle ha med sig. Tänk om vi vetat:
- att vi mindre än ett dygn senare skulle ha fått träffa vårt barn för första gången.
- att den första månaden skulle ägnas åt sjukhus, hemsjukvård och sondmatning.
- att vi sedan skulle turas om att hålla sonen i famnen dygnet runt (-1 timme vagnpromenad/dag) i tre veckor.
- att jag skulle amma (minst) varannan timme tills sonen var ett halvår.
Tänk om någon berättat det när jag satt där med min Jever Fun. Jag hade förmodligen inte förstått ett ord.

Vill jag ha något ogjort? Ja, jag skulle gärna ha sluppit sjukhustiden. Men å andra sidan så har jag lärt mig mycket både om livet och om mig själv. Jag som trott att det mesta går att lösa med bra projektledning har lärt mig att saker inte blir som man tänkt sig och att allt inte går att planera. Och jag tror jag har blivit lite ödmjukare. Idag är jag oändligt tacksam för att sonen mår bra. Tacksam för att han nu tom ligger över medelkurvan på både vikt och längd. Och framför allt att han är en så fantastiskt glad, nyfiken och kramig liten kille. Det är ofattbart att man kan älska någon så mycket. Så mycket att det gör ont.