jobbsamvete

Tidigare, innan föräldraledigheten, så jobbade jag mycket. Väldigt mycket. För mycket. Men jag älskade att jobba. Och jag älskar det forfarande. Jag är fantastiskt priviligerad som tycker om mitt jobb. Nu har jag börjat ett nytt jobb. Och jag har ett nytt liv. Helst vill jag mysa med sonen på morgonen och jag vill absolut hinna hem till middag. Det betyder att jag i princip aldrig är på plats först och att jag går före de flesta. Visst kommer jag jobba några timmar på kvällen men jag får ändå dåligt samvete. Jag lämnar folk i sticket. Jag försöker intala mig att jag har gjort mina hundår. Jag har jobbat kvällar, helger, semestrar. Men inte på det här jobbet. Jag tror ingen dömer mig så länge jag gör det jag ska och gör det bra. Men jag dömer mig själv. Jag måste tänka om och släppa på jobbsamvetet men det är svårt.