Tyskland: lite mera Düsseldorf
3 dagar sedan
lördag 26 januari 2008
separationsångest
Idag skulle jag mannekänga mina nya kläder. (Ja, tro det eller ej men jag har faktiskt shoppat. Två snyggingar fick följa med mig hem härifrån igår.) Sonen började gråta hysteriskt. Ville bara vara i min famn. När jag bytte tillbaka till mina vanliga sunkkläder blev han lugn. Hur bisarrt det än låter så verkar det som att han kopplar ihop att jag tar på mig snygga kläder med att jag försvinner. På ett sätt är det lite komiskt men mest så får jag ont i magen. Jag har varit borta alldeles för mycket senaste veckan. Och imorgon eftermiddag ska jag iväg på en grej som jag verkligen bör gå på. Hur ska man få ihop det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Visst är det jobbigt, det där dåliga samvetet som gnager, gnager. I vår familj är det Liten Söt Sambo som ofta är bortrest. I hans fall har det handlat om att lägga loss det där dåliga samvetet (om han någonsin haft något). Stålsätta sig. Och vara DÄR när man är hemma. Under de fem år som gått, har han varit bortrest ofta, men jag kan ibland tycka att dom har en tajtare relation till varandra än vad hon och jag har.
Wardrobe har så fina kläder, va kul att du hittade 2 snyggingar att ta med hem... Jag tänker så här ang att få det att gå ihop: Ibland måste man göra grejjor och en del veckor känns det som man aldrig kommer hem på normal tid. Då får man se till att verkligen ta igen det nån annan vecka. Jag förstår att det kan kännas lite svårt med ett nytt jobb men det kommer säkert att bli lättare.
gammelmamman: Det är det jag fokuserar på när jag är hemma, att bara vara med sonen. Än så länge går det riktigt bra att koppla bort allt annat och det är fantastiskt skönt att få göra det.
camilla: Jag är helt kär i Wardrobe och deras sortiment. Dessutom ligger det ganska nära jobbet :) Du ha rätt när det gäller det där med tiden. Jag har ju bara jobbat två veckor än så det kommer nog att jämna ut sig. Men det är inte kul att ha konstant dåligt samvete.
Men det är ju lite som "tittut" leken som tycks förundra alla bebisar (fast de säkert bara tänker: vad håller de på med egentligen!). Du tar på dig finfina kläder och sonen undrar "var tog mamma vägen?" eftersom han inte än hunnit vänja sig vid att du kan se ut på olika sätt.
Fast jag vet inte... jag har ju inte barn själv...
matilda: Möjligen så tycker han att det tar lite för lång tid innan jag dyker upp och säger "tittut" :) Håller helt med om att barn undrar vad vuxna håller på med. Ibland får både mannen och jag känslan av att sonen pliktskyldigast leker med oss för att sedan få ägna sig åt sitt.
Skicka en kommentar