minnen

Det här är inte tänkt som en småbarnsmammablogg men eftersom det är en del av min identitet så blir det ändå en del sånt. Och efter att ha läst den här listan hos både baby or not och kattmamman så har jag känt att jag också vill skriva en. Så ni som inte är intresserade av graviditet och förlossningar misströsta inte det kommer mer böcker, shopping och annat senare.

Från graviditeten
Jag vågade aldrig riktigt tro att det skulle gå bra. Pratade hela tiden om 'om'.
Jag mådde lite småilla de första månaderna men kräktes aldrig.
Jag jobbade på i samma tempo som vanligt ända till slutet.
Jag kände mig mycket lugnare och mer harmonisk än någonsin tidigare i livet (trots punkt ett).
Jag var stundtals besatt av tanken på öl och vin (men drack inget).
Jag slutade dricka kaffe och drack sällan te.
Jag köpte mycket vanliga kläder (heja empire-skärning).
Jag njöt av att känna sparkarna i magen.
Jag var vaken flera timmar varje natt redan från början av graviditeten (hann läsa många böcker).
Jag sade hela tiden 'det är låååångt kvar' även när det började närma sig bf.
Jag gick väldigt sakta och hade mycket sammandragningar mot slutet.

Från förlossningen
Jag var chockad och rädd när jag insåg att det inte gick att stoppa förlossningen trots att det var mer än fem veckor före bf.
Jag blev lugn för att personalen på BB var så lugn och trygg.
Jag andades mig igenom värkarna.
Jag blev överrumplad av att jag inte kunde hantera lustgasmasken och tappade bort mig i andningen.
Jag hyperventilerade en stund men hittade tillbaka med hjälp av mannen.
Jag var så lycklig och trygg i känslan av att mannen och jag var ett så bra team.
Jag blev irriterad när det dröjde innan de satte epidural.
Jag blev lugn när de började sätta epiduralen och andades mig igenom resten av värkarna (eftersom epiduralen inte hann ha effekt).
Jag tyckte det var skönt och fick energi av att få krysta.
Jag frågade x antal gånger om sonen mådde bra (det gjorde han) trots att han låg på min mage och jag hörde honom skrika.
Jag var lycklig och sade att han var lite söt och lite ful och då sade någon i personalen att så får man inte säga.
Jag tyckte det var lite skönt (och skämdes för det) att få pusta ut en liten stund själv när mannen följde med sonen till neo.

Första tiden med sonen
När jag efter cirka 1,5 timme för första gången fick hålla sonen i famnen kändes det som den mest naturliga sak i världen.
Det var svårt att lämna honom på salen och försöka sova i ett annat rum.
Jag njöt av att bara få titta på honom och var så lugn och lycklig när jag hade honom hud mot hud.
Jag var ledsen när jag satt själv i pumprummet på nätterna och kämpade och såg paren som gick in till förlossningen och visste att de troligen skulle få åka hem med sina barn.
Jag var stressad över att inte producera tillräckligt mycket mjölk.
Jag var som en hök på personalen så att de skrev in alla amningsförsök, korrekta bröstmjölksmängder etc i journalen.
Jag var glad och nervös när vi fick åka hem.
Sonen hade stort närhetsbehov så vi hade honom i famnen i princip dygnet runt vilket ibland var jobbigt men mest mysigt.
Vi levde i en liten, trygg familjebubbla de första månaderna.
Jag var glad över att mannen och jag var (och är) bra på att dela på ansvaret.

Nu
Jag helammar och sonen växer så det knakar.
Jag tycker sonen är världens finaste, njuter av att följa hans utveckling och smälter när han ler.
Jag känner att man kan inte ha det bättre än så här.